Över ett år sedan


Jag vet att jag inte bloggar så mycket, och att det är över ett år sedan jag gjorde ett inlägg sist här. Oftast så skriver jag ned de saker jag har att berätta i noveller eller dikter, och ibland vet jag inte vad jag ska blogga om, därför blir det inte så ofta jag gör inlägg här. Men det kan också bero på att jag inte vet vilka som läser denna blogg och vilka som verkligen gör det. Jag använder inte denna blogg som dagbok, jag för en dagbok på min iPad. Jag samlar även mina dikter och noveller där eller på USB-minnen. Jag vet inte vilka av er som kommer läsa detta inlägg, men jag skriver detta för att alla ska veta varför jag inte skriver här så ofta. Jag borde kanske skriva här mer, men ibland glömmer jag bort att jag har bloggen och oftast skriver jag de saker jag tänker på antingen på papper eller på iPaden då jag har de sakerna till hands överallt.

Jag vill egentligen skriva här oftare, men som sagt glömmer jag bort bloggen eller så har jag mycket annat att tänka på utanför en dataskärm. Oavsett vad det är så har jag inte så mycket tid till bloggen som jag skulle vilja ha. Jag prioriterar min familj före allt annat, och sedan mitt liv utanför datorer, mobiler och andra tekniska enheter. Jag vill ha ett liv där det sociala samspelet mellan människor är viktigare än det digitala och sociala medier är. Jag vill att Simon ska växa upp i en familj där han vet att han kan prata med sina föräldrar om allt. Simon ska kunna växa upp i trygghet och veta att han kan lita på sina föräldrar till 100%.  Han ska ha en familj där båda föräldrarna har ett fast jobb och en fast inkomst, så han aldrig behöver oroa sig över familjens ekonomi. Detta är andledbingen till att jag börjat studera igen, så jag kan få den utbildning jag behöver för att kunna jobba med det jag alltid velat jobba med… BARN. Detta är min strävan och därför lägger jag inte mycket tid på bloggen, men kommer försöka ägna mer tid här eftersom detta är ännu ett sätt för mig att uttrycka vad jag känner, tycker och tänker.



Vad jag tycker om mobbning


image

Texten till en musikvideo jag såg på fb där en storebror satt ned foten när hans lillasyster med Downs syndrom blev mobbad:

Tänk om alla kunde va som han. Det är på tiden att ALLA slutar med dessa onödiga fördomar och all dömande, vi är alla människor och vi är alla LIKA mycket värda. Ingen är bättre än någon annan, oavsett om personen har en sjukdom eller diagnos. Lägg undan leksakslådan och väx upp, för ni/de som mobbar, trakasserar eller liknande (i äldre åldrar) är inga vuxna människor om ni inte kan behandla de som är annorlunda som en av er. Tänk först, prata sen. Mobbning och trakasserier är något som jag verkligen inte tål, då jag själv blev utsatt för det från första klass tills dess jag tog studenten (12 år). Även om man kanske inte tror att ett enda ord gör skada, så kan faktiskt det ordet göra ondare än ett fysiskt sår. Ni som blir mobbade, stå upp för er själva, säg ifrån (till en vuxen eller ett syskon). Jag har haft den turen med att ha ett större syskon som ställt upp för mig i vått och torrt, jag är även ett större syskon som ställer upp för mina yngre syskon i vått och torrt.

Bara för att en person har t.ex Downs syndrom, ADHD, Aspbergers syndrom, en CP-skada eller någonting annat, så betyder inte det att de inte har känslor som kan bli sårade. Jag kan även tala om för er som inte vet att JAG har både ADHD och Aspbergers syndrom. Ett syndrom, en sjukdom eller en personlighets störning påverkar INTE de känslor vi har. Sluta mobba och trakassera andra, jag lovar att om det händer dig (som mobbar) så skulle inte du tycka det var särskilt roande, så varför utsätta andra för det?

VILL ÄVEN TALA OM FÖR ER SOM ÄR/BLIVIT MOBBADE ATT INTE TA ÅT ER AV VAD DE SÄGER, NI ÄR BÄTTRE ÄN DEM NÄR NI BARA IGNORERAR DEM. NI VISAR DÅ EN STOR STYRAK, OCH TILL SLUT KOMMER MOBBARNA INTE TYCKA DET ÄR KUL LÄNGRE. IGNORERAR NI DEM SÅ SLUTAR DE, PGA ATT NI INTE REAGERAR (DET ÄR REAGERANDE MOBBARE VILL HA). OCH NI SOM SER ATT DET PÅGÅR MOBBNING, SÄG TILL DEM, STÅ PÅ DEN DRABBADES SIDA, HJÄLP DEM, STÖTTA DEM, OCH FRAMFÖR ALLT…. VISA MOBBARNA ATT MOBBNING INTE ÄR NÅGOT ATT IGNORERA ELLER TOLERERA!!!!

Om vi alla hjälper varandra och tar upp det innan det händer så kommer det få ett stopp. Drömmen om ”tänk om alla kunde va som han” skulle bli till verklighet, och rädda tusentals från nedstämdhet, självmord, ångest mm. Alla kunde få va glad och skratta utan att bli påmind om den smärta som annars finns i de ord som sägs.
Ta hand om varandra, visa att ni bryr er om varandra, finns där för varandra… för ett enda stöttande ord från dig/er kan betyda så oerhört mycket för någon annan……



Sommarlov imorgon


image

(bilden ovanför är hemma hos mig en kväll)

Snart är detta skolår slut, vi på Ingesunds folkhögskola får sommarlov imorgon. Tiden flyger iväg när man har roligt, och jag skulle vilja gå här även under sommaren. Trivs så bra här och vill inte ha lov. Finns det ingen som kan stoppa eller dra tillbaka tiden? Det går för fort, visst är det skönt att få vila ibland men jag blir så otroligt rastlös. Den här skolan är en av de bästa platserna för mig, och om jag kunde så skulle jag gå här resten av mitt liv. Alla lärare och deltagare är underbara, miljön är härlig och man får ta allt i sin egen takt. Fanns det sommarkurser att söka till här hade jag inte tvekat en sekund på att söka, men nu finns det inte det :-(

Sökte hit igen till nästa läsår, och har blivit antagen :-) lämnade in lappen om att jag vill ha platsen nu idag. Så till hösten är jag tillbaka här och studerar. De som söker hit som redan går här prioriteras (om man sköter sin närvaro och gör det man ska) när de tar in dem. Jag ligger lite efter med endast några få uppgifter, och har skött närvaron väldigt noga. Jag är t.o.m färdig med engelska B, och det är inte många ämnen jag behöver ha till den utbildningen jag ska söka till på universitetet sen (förskolelärare).

 



Lite av det som finns i mitt huvud.


Sår, smärta, lidande och för djupa tankar. Det virar runt i huvudet på mig just nu. Ena dagen är jag hur glad som helst, men andra dagen mår jag skit och helst vill försvinna från jordens yta. det är inte att jag tänker på någonting speciellt eller att det har hänt någonting. Det är bara mitt j*vla huvud som spökar och ställer till med kaos. Ibland vill jag åka tillbaka i tiden, till då jag var barn. Då hade jag inte alla dessa förbaskade problem, allt var lättare eftersom man inte brydde sig så mycket om pengar och var glad för det lilla man hade. När jag var liten ville jag bli vuxen, men den här skiten är inte vad jag väntade. Nu vill jag åka tillbaka och ändra på en hel del saker. Visst jag är lycklig med min kille och vår underbara son, det är en sak jag absolut inte vill ändra på. Det är andra saker jag vill ändra på t.ex den dagen morfar hade sin olycka, som senare gjorde att han dog. En annan sak jag vill ändra på är hur jag skötte skolan, gjorde typ aldrig läxor eller uppgifter. Men mest av allt skulle jag ändra på hur min familj behandlade mig, att bli mobbad i skolan är en sak men att även bli mobbad och trakasserad av vissa familjemedlemmar gör mer ont i kropp och själ. Visst, jag har blivit van att bli illa behandlad, och blivit expert på att fejka skratt och leenden. Även om de endast säger ett litet ord (som de tycker inte är så farligt) kan det göra en annan människa väldigt illa. Jag orkar seriöst inte mer snart, är väldigt nära på att ge upp allt jag åstadkommit och det jag vill. Under vissa perioder märker man verkligen vilka som bryr sig och vilka som bara tänker ”jaha… Nu är det någonting jag inte bryr mig om” eller ”vad är det hon håller på med nu då som får henne att tänka på sådana här saker”. Orkar inte med falska vänner, och släktingar som inte ”ser” vad som pågår när det gäller mitt välmående.

Jag har ingen som jag verkligen kan tala om allt för, visst mina vänner vet en hel del men inte allt. Jag talar inte om allt för dem P.g.a att jag (i mitt huvud) känner som om jag inte kan lita på dem helt, eller som om jag bara är ett andrahandsval om deras riktiga planer skiter sig och de inte vill va ensam. Ibland värkar det även som om jag bara finns när de behöver någonting eller vill ha en axel att gråta på. Jag ställer upp för alla mina vänner, det gör jag, men det är inte alla av dem som ställer upp för mig när jag behöver hjälp.

Jag klarar inte av att ta hand om mig själv, skolan, familjen, vänner och mitt psykiska tillstånd på samma gång, men folk verkar inte förstå det. Det är som om jag ska vara den perfekta slaven och en docka de kan köra med och behandla som skit för att hon inte har känslor, men gissa vad… JAG HAR KÄNSLOR, och de är totalt förstörda p.g.a alla de hårda ord jag fått stå ut med så länge jag kan minnas. Jag har försökt ta livet av mig, och om detta fortsätter så kommer jag lyckas ta livet av mig… och allt p.g.a era hårda ord, de slår mig lika hårt som om jag skulle bli slagen på riktigt…

Visa att ni verkligen bryr er om mig (inte genom snälla ord för de rör mig inte, utan genom snälla gester).



Att leva i det normala.


imageVad betyder det egentligen om man är normal eller inte? Ingen av oss är helt normal, det vi kallar normalt kan för någon annan vara helt ologiskt för någon annan. Det som är normalt för mig, kanske inte är någonting normalt från din syn. Det finns många saker som kan vara normalt för olika personer, t.ex att gå i kyrkan varje söndag, spela data/tv spel hela nätter eller att äta insekter.

Försök inte vara som alla andra, du är den du är och det gör dig till en egen individ. Strunta i vad alla säger om dig, men man måste ändå respektera de regler som finns i samhället där du bor, för det är inte helt okej att bete sig hur som helst ute bland andra människor.  Man ska även respektera andra individer och inte döma andra efter hur de ser ut, heller för hur de klär sig. Människor är som böcker, du vet inte om boken är bra eller inte genom att bara se på den eller läsa endast dess titel. Det är samma sak med en människa, han/hon kanske inte värkar vara helt normal när du ser skalet, men lär du känna personen kanske du får en helt ny syn av henne/honom. Efter ett tag kan den personen vara en av de du tycker är mest normal av alla.

Så vad är egentligen normalt?

Det jag anser vara normalt för mig, är garanterat inte normalt för dig.

tänk över saken en stund och resonera med någon om detta, era svar på vad som är normalt kanske överraskar den andra.



Jag vill


Ja

Just det vill jag göra. Jag vill vara en person någon ser upp till. Jag vill kunna förändra människors liv till det bättre. Att kunna påverka någons liv så den mår bättre för mig att känna som jag gjort någonting viktigt i världen. Jag vill hjälpa andra och funderat länge på att volontär arbeta någonstans där de behövs folk, men problemet är bara vart och hur mycket det kostar att åka dit. Jag skulle gärna åka till ett av de länder där det behövs volontärer, men eftersom jag har en familj och en ekonomi som går jämt ut varje månad, har jag tyvärr inte råd att åka till nått av de länderna.
Jag vill vara med och förändra världen, jag vill vara med och påverka viktiga miljön, och jag vill vara med och förändra de fattigas situationer.

JAG VILL VARA MED OCH FÖRÄNDRA VÅR JORD TILL DET BÄTTRE…



Ingesunds folkhögskola


(Läs mer…)



<3morfar<3


Min älskade morfar<3 saknar dig

det är snart 4 år sedan du försvann :’( jag önskar det gick att ringa dig, då skulle jag be dig komma tillbaka.  Morfar du betydde allt, du är fortfarande en viktig del av mig, en del som fattas.  Har nu den sista tiden tänkt mycket på dig, och just nu känns allt så svårt. jag försöker vara glad, men det tynger ned. Allt händer på en gång och det är svårt att greppa tag i det. Ibland vill jag bara skrika, så ont gör såret efter dig. ibland vill jag bara ha sönder allt som finns, så mycket är saknaden efter dig. Snälla underbara morfar, varför blev du tagen från oss så tidigt? Jag var inte redo för livet utan dig när det hände, och en sak vill jag tala om; när jag tog studenten trodde alla utom mormor och carola att jag grät av lycka, men det är inte sant. Det var mer än så, för DU var inte där och det gjorde mig förtvivlad. Jag älskar dig morfar och det kommer jag göra tills tid och rum inte existerar längre. Saknar dig och hoppas du har det bra där uppe, vi ses när jag kommer dit också. Men tills dess får du ta hand om dig, och roffe, älskar dig <3<3<3<3<3<3<3


Lolle, min plats för känslor is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu